Filip hade dunkat en annan pojkes huvud i väggen, pratade precis med mamman till pojken och hon visste inte om han hade skojat eller så när han berättat vid middagen.
När sådant här händer känner jag mig som världens sämsta mamma. Som om vi brustit någonstans i vår uppfostran.
Allt vi gör blir fel och allt vi försöker lära honom blir fel!
Riktigt dålig mamma!
Vi pratar ofta om hur man ska vara mot varandra, och om känslor. Hur känns det i kroppen när man blir ledsen och så vidare.
Vi försöker hela tiden lära honom hur man ska hantera sin ilska, att man ska gå därifrån och prata med någon vuxen och så vidare.
Oftast går allt detta bra, de flesta dagar är det liksom normalt gnabb med kompisar.
Men så ibland går det helt överstyr och då blir det kaos i min kropp! Jag blir så ledsen, arg och frustrerad.
Jag är livrädd för att Filip redan nu ska få en stämpel som bråkstake och som ett elakt barn.
Livrädd för att han ska bli ledsen om andra retar honom och inte vill leka med honom.
Men han är inte elak, han är inte dum.
Han vet bara inte hur han ska hantera vissa situationer.
Och andra gånger så vet han att det är fel men han bara måste prova vad som händer.
Därför har jag en sådan pissedag! Det känns som om jag skulle kunna gråta hur mycket som helst! Inte ens gymmet hjälpte!
Kan man älska sina barn för mycket? För i så fall gör jag det!
- by iza in iPhone
1 kommentar:
Tror inte det är fel på varken er föräldrar eller Filip...
Har sett er tillsammans med barnen och tycker ni är jättehärliga!
Ibland blir det bara fel..
Hoppas att ni slipper att han blir "stämplad", barn är inte onda!
Ta han dom er, jag tycker ni är en fina familj :)
Skicka en kommentar